Det har gått sex år sedan Persona 5 dök upp på PlayStation-konsolerna i ett uppror i rött, vitt och svart. Det är ett datum som är fast förankrat i mitt minne, eftersom Persona 5 släpptes ett år innan jag blev handikappad. I en tid av otroliga omvälvningar hjälpte dess relationer, dess individualistiska berättelse och den ilska som genomsyrar speltiden mig att komma till rätta med monumentala förändringar i mitt liv.
Nu får den utökade utgåvan, Persona 5 Royal, som ursprungligen släpptes 2019, nästa generationsanpassningar. Å ena sidan är jag tveksam till att återbesöka Persona 5, så starka är mina känslor för det. Å andra sidan är jag extatisk över att fler människor kommer att få spela ett spel som inte bara förändrade hur jag förhåller mig till videospel utan påminde mig om vad vänskap betyder efter att jag förlorade min.
När spelet nu släpps till Xbox Series X och S, Switch, PS5 och PC för första gången vill jag berätta hur viktigt Persona 5 är för mig och hur det räddade mig från den isolering som människors likgiltighet för funktionshinder innebär. Det är ett känsligt ämne som jag kanske inte skulle kunna kommunicera utan den dygd som tiden som gått har gett mig. Men för mig representerar Persona 5 precis hur stor inverkan spel kan ha.
Livet kommer att förändras
Precis som Persona 5s tysta huvudperson förföljs av den händelse som tvingade honom till Tokyo, minns jag tydligt det ögonblick då mitt liv förändrades. Onsdagen den 18 februari 2015. Några minuter efter klockan 20 låg jag på min säng och tittade på YouTube efter jobbet. Plötsligt kände jag en kall känsla på kronan av mitt huvud och intrycket av att ett gummiband spändes runt min skalle.
När min hälsa började försämras blev vännerna osäkra på hur de skulle reagera på en sjukdom som inte blev bättre. Dagar, veckor och månader gick utan att det blev någon förbättring. Läkarna var förbryllade och sedan ointresserade. Jag var ett mysterium, och i motsats till vad man ser på TV, så ignorerar sjukvårdspersonal ofta hellre mysterier än att fortsätta att försöka lösa dem.
Jag katapulterades tillbaka till mitt familjehem, och från alla håll fick jag intrycket av ett tydligt ointresse. Om jag inte skulle bli bättre och om jag inte skulle dö var jag bara ... värdelös. För min familj och mina läkare var jag en ohederlig börda. Varför gick jag inte bara vidare med det? Att jag tog mig igenom det? Varför låtsas vara sjuk?
För vännerna blev jag en skyldighet ett tag, tills jag inte längre var det. Att jag flyttade 160 mil bort gjorde det kanske svårt för dem att nå mig, men den känslomässiga klyfta som deras apati innebar var ännu mer omöjlig att överbrygga.
När Persona 5 släpptes var alla borta. De försvann in i ett tomrum som skapades av min sjukdoms osynlighet. För dem hade jag gått från att ha varit en person som till synes var besatt av gränslös energi till att plötsligt försvinna. Jag kunde inte lämna mitt hus på grund av smärta, trötthet och till synes oändlig migrän, jag reste ingenstans, och som en påminnelse om den mänskliga hälsans nyckfullhet kunde jag inte övertala dem att komma till mig.
Jag var isolerad, misstrodd och tvingades dölja min sjukdom och kände inte att jag hade kontroll över mina egna sanningar.
I denna malström kom Persona 5, ett spel som omger spelaren med stödjande följeslagare i ett krig mot vuxna som demoniseras av åldrande, apati, berättigande och en önskan om kontroll.
Det var som om spelet var gjort för mig - i det ögonblicket.
Under masken
Även om jag växte upp i ett hem med skärmar, där familjetiden bestod av att sitta tyst framför tv:n - och där jag ofta drog mig tillbaka till mitt rum och till videospel - så har jag aldrig betraktat spelandet som en formande erfarenhet förrän jag blev handikappad. När jag väl hade förlorat min energi blev dock ett sätt att fördriva långa timmar av obehag alltmer värdefullt.
När livet var fastlåst på plats erbjöd spelandet en känsla av fart och framsteg som stod i strid med rytmen hos min kroniska sjukdom. Det överröstade kritiken om att jag inte rörde mig tillräckligt snabbt, att jag var lat, att jag var en börda. Det kändes som om jag gjorde något - även när jag inte kunde lämna mitt rum.
I Persona 5 fann jag att så mycket som hade tagits ifrån mig var tillgängligt i form av en ställföreträdande gestalt. Jag kunde gå på bio som jag brukade göra, slå några basebollar efter skolan, utforska nya platser, träna, träffa människor.
Det var inget meningsfullt substitut. Snarare ett lättillgängligt sätt att minnas nyanserna i mitt eget liv innan det blev osäkert att vara aktiv.
Jag struntar i Persona 5s fängelsehålor, jag ville ha rutin och verkliga saker som jag missade. I spelet studerade jag, städade mitt rum, kom ihåg att vattna mina växter, lagade mat, drack koffein och gick till och med ut och fiskade (och jag hatar att fiska) - saker som jag en gång tog för givet men som jag nu inte kunde göra, även om jag ville.
Mer än något annat ville jag umgås med mina vänner. Persona 5 gav mig en glimt av hur riktig vänskap ser ut genom att ge mig i uppdrag att upprätthålla relationer i spelet. Jag rusade igenom spelets nödvändiga rollspelselement bara för att spendera mer tid på sociala länkar. För att sola mig i villkorslösa relationer. Stödjande, lojala, omtänksamma - allt det som mina vänner inte hade varit.
När huvudpersonen träffade fler människor började jag relatera till deras berättelser med anmärkningsvärd intensitet. Ryuji, vars idrottsliga ambitioner stals av en skada. Makoto, som mobbades till att vara en perfekt elev, men som till slut bröt ihop under oöverstigliga påtryckningar. Yusukes konstnärliga strävanden, som spårade ur av sin omgivning. Yoshida, som bara vill att folk ska lyssna på honom. Futaba, som är bunden till hemmet på grund av dålig hälsa och en felplacerad känsla av skuld.
Var jag än vände mig i Persona 5 fanns det representationer av mitt liv i dess människor.
När jag lärde känna karaktärerna i Persona 5 fick jag minnen av tillfällen i mitt eget liv då jag kände kamratskap och stöd. Inte bara verkligheten av tidigare vänskap, utan även idealiserade versioner av mina egna minnen som höll mig vid liv under en period av påtvingad isolering.
Det öppnade också mina ögon: Till hur illa mina vänner hade svikit mig när jag blev sjuk. Hur lätt folk hade haft att använda mitt handikapp för att släppa mig. Det är inte något som borde vara lätt. Jag må ha fått upp ögonen för de hälsosamma vänskapen i Persona 5, men jag sveptes också med i den ilska och frustration som driver berättelsen.
Även om det bara var i ett abstrakt, digitalt rum kände jag allt jag behövde känna vid den tidpunkten. I det oordnade rummet mellan hälsa och funktionshinder, där min omgivning ständigt tvivlade på mig, gav Persona 5 mig utrymme att utforska mitt tillstånd utan yttre påverkan.
Jag såg hur människor utan rättigheter fick ett hem; jag såg hur någon övervann med hjälp av dem som brydde sig om honom. I en berättelse som i första hand handlar om att slåss mot penisdemoner som bärs av vagnar kunde jag se på kärleken och samhörigheten mellan huvudpersonerna och i stunder låtsas att det var jag.
Livet fortsätter
Sex år är en bedrägligt lång tid. Eftersom jag blir äldre och utvecklar ett alltmer komplicerat förhållande till mitt eget förflutna känns Persona 5 outplånligt kopplat till dessa dagar. Att spela det nu handlar om nostalgi, inte om att återfå de känslor som det uppmuntrar i mig 2016.
Nu har jag äntligen börjat tänka på en framtid som jag inte trodde att jag hade innan jag spelade Persona 5. En del av den framtiden är förhoppningsvis Persona 6. Den ursprungliga förutsättningen för Persona 5 var en global backpacking-resa - något som fortfarande syns i uppföljaren Persona 5 Strikers. Det råder ingen tvekan om att Persona 6 kommer att vara större än Persona 5, men hur skulle jag reagera på en större, kanske global, omfattning som ursprungligen föreslogs för Persona 5?
Hur kan jag relatera till Persona 6 när de kopplingar som fick mig att älska Persona 5 så mycket är borta? Eftersom min förvirring kring familjen har blivit en frostig distans, och eftersom jag har kommit till rätta med min egen sjukdom - även om min omgivning inte har gjort det - kan jag då skapa ett lika starkt band till de sociala banden i Persona 6 som jag gjorde i Persona 5?
Blir det bara ännu ett spel för mig, eller kommer det, precis som Persona 5, att ge mig ytterligare ett idealiserat chiffer som är relevant för mitt framtida liv? Det är frågor som jag ser fram emot att besvara.
Med tanke på att Persona-spelen är lätta att applicera på alla våra liv, slår jag vad om att det kommer att bli ännu en meningsfull upplevelse. Inte minst eftersom det säkert kommer att innehålla samma - om än mer utvecklade - sociala system, ett system som jag har mycket att tacka för när jag fortsätter att navigera i svårigheterna med att leva som funktionshindrad i en värld med funktionshindrade.
